Vart tog barndomens jul vägen? Den där pirrande känslan som infann sig så snart det första ljuset tändes och som sedan bara eskalerade för varje dag som vi närmade oss julafton?
Jesus lärde ut att hans rike tillhörde barnen och att vi alla måste bli som dem för att komma in i Paradiset? Vad betyder det i kontexten av den fysiskt starka närvaron hans löften till oss manifesteras väntas tider? Är det vi upplever som barn ett vittnesbörd om hur hela våra liv var tänkta att vara från början? Är det så att vi, när vi lämnar barndomen och träder in i tonåren blir en del av världens trasighet och att det sönderfallet i form av själens fragmentering hindrar oss att befinna oss i "väntans tider" genom hela våra liv - tills då hela världen och skapelsen en dag skall återupprättas helt och fullt?
